Du viker pappersbåtar. En, två, hundra. Hon lärde dig det. Hon lärde dig att vika pappersbåtar, men du glömde bort hur hon hade gjort. Du kollade upp det på internet och lärde dig att vika på ett annat sätt.

Hela ditt golv är täckt av dem. En, två, hundra. Du sitter på din sängö och ser ut över ditt golvhav och överallt flyter pappersbåtar i olika färger och former. Sju stycken har vält, åtta kanske. Du funderar på att vända dem på rätt köl igen, men du är rädd att drunkna. Mellan en större segelbåt och en liten jolle flyter en rakhyvel, lika stor som en motorbåt. Tänk om någon skadar sig. Några av båtarna närmar sig mattkorallrevet, tänk om de går på grund. Tänk om du måste rädda. Tänk om du drunknar.

Mitt på golvhavet besvärar sig tre seglatser från fjolårets kollegieblock. De sjunker nog vid storm tänker du. Diktstrofer, efternamn, streckgubbar. De sjunker nog vid storm.

Tänk om du inte varit rädd för vatten, tänk om du kunnat simma. Tänk om du hade dykarcertifikat eller aldrig gått genom isen. Då hade du kunnat visa båtjävlarna vilket monster, vilken jätte du var. Vadat genom golvhavet där små båtar patetiskt guppar utan att ha någonstans att lägga till. Tänk om. Då hade du inte drunknat. Då hade du kunnat ta dig till andra sidan rummet och gått ut genom dörren. Men det går ju inte.

Din mor frågar om du har ätit. Du säger ja. Du hinner ändå inte bygga några broar innan middagen. Lika bra att du stannar på land.

Dagens tidning trängs tillsammans med gamla nyheter i din säng. Högar av ett förflutet aktuellt som ska bli båtar. Som ska förlisas, kapsejsa och sjunka.

Varför började du egentligen? Varför började du fylla ditt rum, din säng, dina hyllor med pappersbåtar? Var det på grund av henne? Gick du på grund av henne? Din vilja att vara henne fast motsatt.

Din favoritbok är 256 sidor båtar som lagt till i din bokhylla. Det tog dig två dagar. Hur orkar du? Frågar de. Hur orkar jag? Terapeutiskt syfte säger du. Jag blir lugn. Lögn.

håll käften
och håll min hand.

Där var inte mycket som stämde. Egentligen ingenting. Där var så lite som stämde så att egentligen allt stämde. Allt passade in. Passade in i en bild av total ostruktur, eller motsatsen. Bilden som föreställde ett slitet motiv, kanske en aldrig renoverad etta i en förort. Allt var slitet, naggat i hörnen. Där var kaffekokare som inte fungerade, stolar utan ben och bord utan skivor. Där var hundar med munkorg och ledsna mammor. Där var trasig linoleummatta och stänk på väggarna. Där var ingen som mindes hur de uppkommit. Eller brydde sig. Där var högar av papper och tidningar och tomma kartonger. Där var du. Där var jag.

Såg man till helheten så var det många som skulle blundat istället. Andra hade äcklats av synen som var så främmande men ändå så förbannat konkret. Vissa skulle ha kollat lite närmre, skakat på huvudet och sagt >fy fan, tänk om man levde så. Stackars barn<.

Vi

Vi var ibland barn på bilderna från lägenheter i förorter. Ibland mammor och pappor som ångrade sig. Ibland var vi ingenting man kunde avsäga sig.

Somliga nätter var vi de enda på jorden som inte sov. Somliga nätter var vi en enda jord där ingen sov. Där ingen vågade.

Vi var som att smälta socker och tro att det skulle smaka gott.

Du var inte bara det vackraste jag sett, du var det fulaste också. Du stod där med blanka ögon och halvöppen mun, jag minns att jag hoppades att du inte skulle börja gråta för fan vad ful du skulle bli då. Det skulle förstöra bilden, fotot. Du skulle säkert dregla lite också. Gråta dig förtvivlad.

Du var inte bara min närmsta vän, du var den mest avlägsna också. Och varje kväll fick jag avlägsna dig från mig, mina väggar, mitt golv och mitt tak. Det finns fortfarande några spår kvar, hudrester i hörnen.

Det var inte så att jag ville döda dig, jag ville låta dig leva också.

men men

Det är inte hur du kysser mig,
utan mellanrummet du lämnar mellan våra läppar
precis innan.