utkast
Där var inte mycket som stämde. Egentligen ingenting. Där var så lite som stämde så att egentligen allt stämde. Allt passade in. Passade in i en bild av total ostruktur, eller motsatsen. Bilden som föreställde ett slitet motiv, kanske en aldrig renoverad etta i en förort. Allt var slitet, naggat i hörnen. Där var kaffekokare som inte fungerade, stolar utan ben och bord utan skivor. Där var hundar med munkorg och ledsna mammor. Där var trasig linoleummatta och stänk på väggarna. Där var ingen som mindes hur de uppkommit. Eller brydde sig. Där var högar av papper och tidningar och tomma kartonger. Där var du. Där var jag.
Såg man till helheten så var det många som skulle blundat istället. Andra hade äcklats av synen som var så främmande men ändå så förbannat konkret. Vissa skulle ha kollat lite närmre, skakat på huvudet och sagt >fy fan, tänk om man levde så. Stackars barn<.
Vi
Vi var ibland barn på bilderna från lägenheter i förorter. Ibland mammor och pappor som ångrade sig. Ibland var vi ingenting man kunde avsäga sig.
Somliga nätter var vi de enda på jorden som inte sov. Somliga nätter var vi en enda jord där ingen sov. Där ingen vågade.
Vi var som att smälta socker och tro att det skulle smaka gott.
